Anneli och Navid har fått sitt första barn Cleo, genom surrogati. Nu berättar Anneli om deras resa.
Idag fick Navid mailet av Nacka tingsrätt att han får ensam vårdnad för Cleo.
Det tog alltså 5 månader & 3 dagar från födsel. Exakt 17 veckor efter domen om faderskap.
Tror det måste vara något slags rekord i långsamhet. Att nacka tingsrätt inte prioriterar ärenden som rör spädbarn mer än såhär är faktiskt skandalöst och rätt tragiskt.
Men nu är den i alla fall äntligen här och vi kan börja sikta in oss på min närståendeadoption.
Vi har av flera anledningar nu i och med denna dom valt att avsluta samarbetet med Napoleon och till hjälp med adoptionen får vi istället Emma som arbetade med vår juridik i början på Napoleon men som nu arbetar på vår agentur, Tammuz. Kan rekommendera alla som ska göra en surrogatprocess att använda sig av Emma. Hon har varit vår klippa och helt fantastisk, varför vi nu vänder oss till henne igen. Man behöver förresten inte gå via Tammuz för att få hjälp av henne för juridiken, utan man kan gå via annan agentur och ändå få hjälp. Så vet ni! Hon är grym, och verkligen (!) någon man vill ha med sig ut i strid mot myndigheter.
I alla fall, det ska bli lite spännande med min adoption. Jag ser så mycket fram emot att bli vårdnadshavare. Att veta att Cleo även på papper här i Sverige räknas som min dotter. Sen kan jag väl tycka att det är lite märkligt att jag måste adoptera mitt biologiska/genetiska barn, men ja, nu ser det ut så och då är det bara att acceptera.
Något har jag lärt mig av svenska myndigheter och det är att de är paragrafryttare. JISSES vad de inte kan göra något för att underlätta utan att först snurra det femton varv genom varje lagbok. Cleo är svensk, hon har en svensk pappa som är vårdnadshavare och en svensk, genetisk, mamma som är gift med hennes vårdnadshavare. Hon är folkbokförd i Sverige. Hon har ett personnummer. Hon har inte bott utomlands, hon är född utomlands. Hon har inte haft någon som vårdat/tagit hand om henne som inte är svensk. Hon har varit i vår vård sen 12 mars, bara någon timme efter att hon föddes. Hos mig och Navid.
ÄNDÅ ska alla myndigheter sätta sig på tvären. Vi börjar bli trötta och rätt slitna. Det här med att bli förälder för första gången, utanför sitt hemland, är påfrestning nog. Vi behöver inte paragrafryttare. Vi behöver någon som med varm hand tar hand om oss, välkomnar oss till Sverige. Välkomnar vår dotter in i sitt hemland. Någon som betalar ut föräldrapenning, som de svenska medborgare vi är. Som vi har rätt till. Som Cleo har rätt till.
Och tingsrätten – vart ska man ens börja. Hur kan de efter sex veckor inte ha kommit fram till om Navid ska ha ensam vårdnad eller inte? Tycker de att surrogatmamman ska ha kvar sin vårdnad? Hon, som inte ens vill ha barnet? Hon, som aldrig vårdat barnet sen förlossningen? Som inte ens är i samma land som barnet, utan tusentals mil bort?
Nej, jag kommer nog aldrig att förstå. Men frustrerande, det är bara förnamnet.
Sverige måste vakna snart. Surrogatbarn blev förra året fler än adoptivbarn i Sverige. Ändå finns det regelverk och rutiner för adoptivföräldrar men verkligen NOLL för oss. Vi får leva på en lön, hanka oss fram, ha jurister som hjälper oss, ringa tingsrätter och X antal svenska myndigheter, fram och tillbaka. Sverige! Vakna!